NRF:s digitala Stämma 15 augusti 2020

how to build your own site for free

”Ett Historiskt ansvar” Linda von Beetzen Förbundsordförande

Godförmiddag!
Jag heter Linda von Beetzen och är Förbundsordförande för Nämndemännens Riksförbund
Jag vill börja med att hälsa er alla välkomna till NRF:s förbundsstämma 2020. Som ni vet skulle det egentligen gå av stapeln den 16 maj men världen ställdes på ända av ett virus som fortfarande härjar omkring oss. Men i den lösningsorienterade anda som vi har i NRF bestämde vi för att inte låta detta stoppa oss och så det är med stolthet som jag idag kan stå här, tillsammans med er, i förbundets första digitala hybridstämma.
Söndagen den 16 augusti 1998 gick solen upp precis som vanligt i Arvika. Men för två unga pojkar skulle den här dagen markera början på något som innebar att deras liv aldrig skulle bli som vanligt igen. Strax efter klockan nio på kvällen larmades en ambulans till Kyrkviken där en fyraårig pojke befarades ha drunknat. Det bedömdes till att börja med ha varit en olycka men efter att polisen förhört fyraåringens lekkamrater fick någon inom polisen för sig att det kan ha varit något helt annat. Bröderna Christian och Robin, fem och sju år gamla, blev nu föremål för polisens uppmärksamhet.
Efter många och långa förhör, som i efterhand har beskrivits som tortyrlik pressades pojkarna att berätta saker som de inte hade gjort. Och när polisen på egen hand inte kunde pressa fram tillräckligt övertygande lögner från pojkarna tog man hjälp av en vittnespsykolog, samma psykolog som för övrigt bar ett stort ansvar för de falska erkännanden som låg till grund för rättsskandalen kring Thomas Qvick.
Strategin fungerade och de två barnen erkände till slut mordet.
Eftersom de var minderåriga kunde de inte dömas utan kvarstod som skäligen misstänkta när åklagaren beslutade att lägga ner förundersökningen. Att de inte kunde dömas betydde inte att de inte kunde straffas. Christian och Robin blev omhändertagna av sociala myndigheter. Deras liv skulle aldrig bli sig likt igen.

Under tjugo års tid var pojkarna skyldiga till mord i samhällets ögon till dess att en journalist på Dagens Nyheter började gräva i fallet. Strax efter kom en SVT-dokumentär och båda granskningarna avslöjade en monumental rättsskandal där två oskyldiga barn hade tvingats att erkänna ett mord de inte hade begått. En ny åklagare tog upp fallet och kunde den 27 mars 2018 avskriva alla misstankar mot de båda bröderna och dessutom konstatera att Kevin kan ha dött genom en olyckshändelse.

I ett system där rättsskipningen sker utan insyn från samhället är man utlämnad till individuella tjänstemäns bedömningar och nycker. Fallet Kevin är kanske ett av de tydligaste exemplen på detta.

Som tur är representerar detta ett undantag i den svenska rättsordningen där en misstänkt normalt sett prövas i en rättegång och där jurister och nämndemän har i uppgift att pröva misstankarna och bevisen -efter att båda sidor har fått komma till tals.
Det sker en öppen prövning där demokratiskt valda representanter för samhället inte bara har insyn utan även inflytande. Det garanterar att bedömningar och nycker från enskilda individer – som poliserna i Kevin-fallet – att de kan utmanas och belysas med fler perspektiv. Det garanterar naturligtvis inte att det blir rätt varje gång; en rättegång är till sin natur en bedömning av ofullständiga fakta.
Det garanterar rättssäkerhet.


Den här idén, om att insyn från samhället bidrar till en bättre rättsskipning, har långa anor. Nämndemannasystemet har funnits i Sverige sedan 1200-talet och är därmed en av våra absolut äldsta samhällsinstitutioner. När Axel Oxenstierna grundlade den svenska statsapparaten med de olika ämbetsverken hade nämndemannasystemet varit en etablerad institution i över fyrahundra år.
När Montesquieu lanserade vad som på den tiden var en radikal idé om att makten i ett samhälle skulle delas mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten hade vi i Sverige – genom nämndemännen - utövat delar av denna princip i ett halvt millenium.

Du som nämndeman är därmed en del av en mycket lång tradition. Och med detta följer också ett historiskt ansvar. Idag är det otänkbart att tänka sig en rättsstat utan oberoende domstolar, trots det ser vi oroväckande tecken på att rättsstaten inskränks i flera länder som vi tidigare tog för givet vilade på sunda demokratiska principer. Även i Sverige hörs röster om att vi borde minska det demokratiska inflytandet i våra domstolar. Det förs fram argument om att vi nämndemän i bästa fall är onödiga och i värsta fall står i vägen för en säker rättsskipning. Det är vårt historiska ansvar att stå upp för de ideal som ligger till grund för det demokratiska inflytandet i rättsskipningen och därmed också vårt ansvar att visa de som vill montera ner systemet, varför de har fel.

Men vi kan inte bara luta oss mot vår långa tradition och förnöjt tänka oss att detta är tillräckligt för vårt existensberättigande. Nämndemannasystemet är inte ett perfekt system, hade det varit det skulle vi inte behöva ett förbund som drev våra frågor.

När jag blev förbundsordförande för NRF för två och ett halvt år sedan fick jag stämmans och styrelsens mandat att driva fyra nyckelfrågor. Dessa frågor syftar lika mycket till att förbättra systemet som att förbättra villkoren för varje enskild nämndeman. I min värld är det två sidor av samma mynt; ett välfungerande system ger bra nämndemän och bra nämndemän skapar ett välfungerande system.

De fyra frågorna är:
• Förbättra rekryteringen
• Höj kunskapsnivån
• Förbättra villkoren
• Ta plats i samhällsdebatten

Hur ser då ut inom respektive område? Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att vi är ett förbund som driver våra medlemmars frågor, vi är inte den myndighet som fattar besluten. Viär helt eller delvis beroende av våra uppdragsgivare, av regeringen, domstolarna, domstolsverket och inte minst de politiska partierna.

(första nyckelfrågan: Förbättra rekrytering)
Frågan om bättre rekrytering är helt central. Att vi har kunniga och engagerade nämndemän som utgör en demokratisk representation av befolkningen är helt avgörande för nämndemannasystemets legitimitet.

Att rekryteringen sker genom de politiska partierna, i en situation där mindre än 5 % av befolkningen är medlem i ett politiskt parti öppnar naturligtvis för kritik kring huruvida sammansättningen faktiskt speglar en del av befolkningen och inte bara den del av befolkningen som är politiskt engagerad.

Tillsammans med Domstolsverket drev vi inför den här mandatperiodens rekrytering denna fråga gentemot de politiska partierna, att de skulle ta sitt ansvar och även rekrytera utanför den egna partiboken – något som faktiskt står i deras uppdrag.
Jag kan inte påstå att partierna gjorde särskilt stora ansträngningar att förändra sin rekrytering.

Med några undantag så sker rekryteringen bland de politiskt engagerade och i ärlighetens namn är det svårt att klandra partierna för detta.
Lika lite som ett företag i monopolliknande ställning frivilligt öppnar sin marknad för konkurrenter bara för att myndigheter uppmanar dem att göra det, lika lite har partierna ett incitament att framhäva icke-medlemmar framför medlemmar.
Det innebär naturligtvis inte att de individuella nämndemän som rekryteras saknar kvalifikationer, tvärtom vi har en genomgående hög nivå inom nämndemannakåren. Men om vi ska kunna stå upp för värdet av att nämndemannasystemet är en spegel av samhället måste vi arbeta för en förändring i rekryteringssystemet för att bibehålla vår legitimitet.

(Andra nyckelfrågan: Höj kunskapsnivån)
Vad gäller att höja kunskapsnivån har det skett framsteg kring utbildningsinsatser, inte minst inför innevarande mandatperiod. Domstolsverket tog, i samarbete med NRF, fram ett nytt utbildningspaket. Ett bra initiativ och glädjande att se resultat i en fråga vi inom NRF drivit länge.
Men så som det svenska rättssystemet är uppbyggt räcker det inte med initiativ, inte ens om de kommer från Domstolsverket. I och med att varje domstol är en självständig myndighet är det upp till dem att tillhandahålla det nya utbildningspaketet till nämndemännen.

Dessvärre innebär detta att det ser väldigt olika ut runt om i landet och utbildningsnivån hos olika domstolar är högst varierande. I förlängningen är detta ett rättssäkerhetsproblem.
Om man tror att välutbildade nämndemän bidrar till mer rättvisa domar inställer sig genast frågan; om utbildningsnivån är så varierande i olika delar av landet, kan man då vara säker på att det är lika rättssäkert att få sitt fall prövat i Luleå som i Lund?
Denna fråga har vi tagit upp flera gånger under våra möten med justitieminister Morgan Johansson; att det ska finnas enhetliga riktlinjer för nämndemännens utbildning över hela riket.

Men Domstolsverk och domstolar i all ära, det är fortfarande så att den allra viktigaste utbildningsinsatsen genomförs av våra lokalföreningar runt om i landet.
Ideellt engagerade medlemmar och styrelser ser till att nämndemän i lokalområdet bjuds in på utbildningar, föreläsningar och studiebesök. Det är en hjälteinsats som betyder oerhört mycket för att vi håller en så hög standard inom kåren som vi gör. För detta arbete vill jag rikta ett särskilt tack!

(tredje nyckelfrågan; Förbättra villkoren)
Att vi inom NRF ser bättre villkor som en högprioriterad fråga ska det inte råda några tvivel om. Att vår ersättning inte har höjts sedan 2008 är inget annat än ett svek från beslutsfattarna.
När vi reser frågan med regeringen, domstolsverket och alla andra som har inflytande över frågan verkar de flesta dela vår syn om hur bedrövligt det är.

Men det är uppenbarligen inget annat än en läpparnas bekännelse eftersom ingenting händer; inga initiativ tas och inga förslag läggs fram.

Tvärtom så har villkoren försämrats för vissa grupper under den senaste mandatperioden. Efter uppmärksammade fall, där några nämndemän som var egenföretagare, redovisade en för hög lön för att få en högre inkomstersättning vid tjänstgöring drog flera domstolar i handbromsen för egenföretagare.
Att straffa de som utnyttjat systemet är självklart, att införa kollektiv bestraffning är något jag inte trodde en svensk rättsinstans var kapabel till.

Jag är personligen en av de som drabbats. Jag är egenföretagare sedan länge och de senaste åren har jag inte kunnat göra anspråk på inkomstbortfall vid tjänstgöring och får nöja mig med de 500 kronor om dagen före skatt som ersättningen består av.

Det är inte bara ett problem för mig och alla andra egenföretagare som med den här logiken får se sig personligen finansiera delar av det svenska rättsväsendet.
Men den otidsenliga ersättningspolicyn skapar på sikt ett ännu större problem. I ett samhälle som i allt högre grad består av egenföretagare, frilansare och konsulter kan var och en förstå att man i och med denna bakvända ersättningspolicy effektivt dödar drivkraften för den här gruppen att söka sig till nämndemannatjänstgöring.

Och för att återknyta till frågan om rekrytering; om man menar allvar med att vilja ha en bred representation i kåren, med avseende på ålder, yrke och erfarenhet kan jag inte tänka mig något mer kontraproduktivt än att stänga ute en av de snabbast växande grupperna i samhället.

Nämndemännens villkor handlar inte bara om att få en rimlig ekonomisk ersättning för det arbete man gör. Lika viktigt är att vi har drägliga arbetsvillkor och stöd i den utsatta situation som det kan innebära att döma människor till livsavgörande påföljder. Alla som verkar inom rättsväsendet riskerar att utsättas för hat och hot.
Det gäller poliser, åklagare, juristdomare och inte minst nämndemän. Det borde vara ett självklart samhällsansvar att ge stöd åt de individer som drabbas och mycket riktigt finns välutvecklade system med allt från psykologer och annat för att hjälpa och skydda.

Problemet är bara att vi nämndemän inte omfattas av denna hjälp.
Vi får hantera hat, hot och psykiskt påfrestande rättegångssituationer,helt på egen hand.

Återigen; det som är ett problem för nämndemännen är ett problem för rättsväsendet.
Om rättssäkerheten står mellan en enskild nämndemans mod och integritetoch ett hot mot dennes person eller familj – ja då är det bristande stödet till nämndemännen inte bara nämndemannens problem.

(fjärde nyckelfråga: Ta plats i samhällsdebatten)
Som synes finns ett flertal viktiga områden där vi inom NRF har en viktig roll att förändra och bilda opinion. När jag blev förbundsordförande såg jag att vi att behövde bättre verktyg för att ta plats i samhällsdebatten. Jag har därför lagt mycket energi på utveckla detta, jag är nämligen helt övertygad om att vi inte står ensamma i vår syn på att vi måste förbättra rekryteringen, höja kunskapsnivån och förbättra villkoren för nämndemännen. Men så länge vi själva är de ”närmast sörjande” i dessa frågor kommer ingen förändring att ske. Vi måste nå ut.

Redan sedan tidigare fanns många värdefulla kontaktytor till regering, riksdag, myndigheter och andra inflytelserika aktörer – inte minst som remissinstans - tack vare ett gediget arbete från min företrädare och styrelsemedlemmar under många år.
Tillsammans med styrelsen har jag haft som ambition att lyfta detta till en ny nivå vilket resulterade i att vi organiserade regelbundna möten, alltid med en mycket tydlig agenda med våra krav.
Det har inneburit att sedan förra stämman har vi haft ett stort antal möten
med justitieministern och andra representanter för departementet,
med generaldirektören och andra nyckelpersoner hos Domstolsverket,
med ordförande och medlemmar av justitieutskottet och en lång rad andra inflytelserika politiker.
Jag lovar er, idag kan ingen på en topposition inom statsförvaltningen som jobbar med rättsfrågor säga att de inte känner till nämndemännens viktigaste utmaningar.

Statsapparatens kvarnar mal dock långsamt, men en sak som får dem att mala snabbare är när media uppmärksammar en fråga. Därför satte vi ganska tidigt igång ett arbete med en PR-strategi. En strategi är dock inte värd något utan en exekutiv funktion. Styrelsen rekryterade därför denna kompetens och tog in Stefan Blomqvist som adjungerad, han hade såväl intresse som kunskap för att kunna göra verklighet av strategin.
Genom ett gediget arbete med mediebearbetning, intervjuer, debattartiklar började vi få genomslag och bara under 2019 uppmärksammades nämndemännens frågor i mer än 20 mediala sammanhang, i Sveriges Radio, GP, Svenska Dagbladet och Dagens Juridik för att nämna några.

En annan publik aktivitet, som vi arrangerade för första gången i år, var Nämndemännens dag den 11 maj. På grund av Corona kunde vi dock inte genomföra några fysiska events, så det blev en smygstart av vad som förhoppningsvis kommer bli en lång och uppskattad tradition.

Vi lade också mycket energi på att lyfta våra egna kanaler. Ett viktigt steg i detta var att etablera NRF på sociala medier och tack vare ett gediget arbete och hjälp från lokalföreningarna börjar vi nu närma oss tusen medlemmar på vår Facebook-sida. Det är ett fantastiskt verktyg både för att nå ut till våra medlemmar och för att bilda opinion.
Vi lade också förnyat fokus på vårt nyhetsbrev till föreningarna, en viktig kanal för regelbunden information.
Ett annat viktigt projekt var att förnya vår medlemstidning Nämndemannen. Vi lade ner mycket tid och tanke på att skapa en modern, tilltalande och inbjudande publikation som inte bara skulle locka till läsning utan även till debatt. Med tanke på den feedback vi fått från läsare verkar det som att vi har lyckats.

Men framförallt, den kanske viktigaste saken vi lyckats åstadkomma sedan förra stämman när det gäller för oss nämndemän att ta plats i det offentliga samtalet, är som en gemensam röst, vi har lyckats samla alla lokalföreningar i det nationella förbundet. Detta ger oss en helt annan tyngd. När vi nu pratar med exempelvis justitieministern vet han att våra krav faktiskt backas av alla lokalföreningar runt om i landet.

Antalet medlemmar ökar också stadigt och jag vill utsträcka mitt varmaste tack till alla er i lokalföreningarna som gör ett så fantastiskt jobb, inte bara med att rekrytera medlemmar, utan framförallt för de värdefulla insatser ni gör för nämndemännen i era lokalområden.

För att ytterligare manifestera gemenskapen och den anslutning av lokalföreningar som skett under de senaste åren genomförde vi i höstas, för första gången på tio år en ordförandekonferens. Den hölls i Stockholm och var välrepresenterad från alla delar av landet och gav oss möjlighet att samla våra styrkor och vässa våra argument.

Ja, det är mycket som har hänt sedan förra stämman samtidigt som det känns som att vi bara har börjat.Hade vi haft mer resurser hade vi kunnat göra mer under de här åren, men man får inte glömma att vi är ett litet förbund. Alla i styrelsen, inklusive jag som förbundsordförande, har våra uppdrag på ideell bas och några av oss har heltidsjobb ”vid sidan av”. Sen har vi självklart vår kära Britt på kansliet som gör ett helt fantastiskt jobb, trots att vår ekonomi bara ger oss råd att arvodera henne under 15 timmar per vecka. Men i ärlighetens namn jobbar hon mer än en normal heltidstjänst.

Att vi valde ut fyra fokusområden – och inte sex, åtta eller tio - beror helt enkelt på att vi som förbund, med våra begränsade resurser och minimala organisation, måste prioritera. Om vi hade haft mer resurser finns mängder av andra viktiga frågor att adressera.

I mitt öppningstal till ordförandekonferensen i höstas reflekterade jag över detta. Jag hade gjort lite research om de minst sagt spretiga bidrag som staten betalar ut till olika föreningar och projekt. I redovisningen från
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor från 2019 kunde man läsa att projektet ”Orädd demokrati 2.0” fick nästan tre miljoner kronor i bidrag.
Föreningen Jordens Vänner fick en och en halv miljon för projektet ”Breddat engagemang för klimaträttvisa” och
organisationen” KommonGround” fick en halv miljon för projektet Radikal Propaganda och till och med en organisation som Lunds Kickboxningssällskap fick hundratusen för projektet ”I possiblilsimens tid”.

Låt migvara tydlig att jag inte lägger någon som helst värdering i dessa organisationer och projekt. Jag vill bara lyfta det orimliga i att ett förbund som NRF, som organiserar en fundamental del av det svenska rättsväsendet, tvingas prioritera bland viktiga frågor på grund av att staten inte värderar oss lika högt. Att NRF fick 200 000 kronor i statligt stöd för utbildningsinsatser förra året kanske låter mycket men framstår som helt absurt när man betänker att Kinesiska Riksförbundet fick ännu mer i statligt stöd.

Men trots att staten bara kastar till oss brödsmulor går vi in i den kommande verksamhetsperioden som ett starkt förbund. Vi är väl förberedda med vår organisation, med välfungerande kommunikationskanaler och ett starkt nätverk.Kan vi också få igenom förslagetmed en ny medlemsplattform och en helt ny hemsida, för såväl förbundet som för lokalföreningarna, kommer bådeadministration och intern kommunikation att bli bättre och smidigare.

När jag nu kliver ned som förbundsordförande är det med stor tacksamhet över att ha fått tjäna förbundet under denna tid. Det har varit intensivt, arbetsamt och utmanande men också glädjefyllt, inspirerande och lärorikt. Jag har lärt känna nämndemän från norr till söder och bjudits in till deras möten och evenemang och den starkaste känslan jag tar med mig från alla dessa möten är ett brinnande engagemang. Vi nämndemän brinner verkligen för vårt uppdrag och den glöden har gett mig mängder av energi i mitt jobb.
Och när vi pratar om brinnande engagemang måste jag såklart lyfta fram det fantastiska arbete som har gjorts av mina kollegor i styrelsen;KarinEinarsdotter Carlén, Eva-Christine Winqvist, Eva Persson, Michael PB Johansson och AnnaM Martin.

RoineHangvar, vår vice förbundsordförande, jag vill också tacka dig som varit som min parhäst under dessa år. Utan din struktur och koll på procedurer och protokoll skulle många av mina högtflygande planer inte ha kunnat förverkligas.
Stefan Blomquist, som kom in som adjungerad i styrelsen, tack för de initiativ du tagit med vårt PR-arbete.
Jag vill också särskilt tacka vår kära Britt Winberg som med oförtruten hängivelse sen 1995 ger allt för förbundet, för nämndemännen och för våra medlemmar.
Thomas Östlund, utan dig hade vår nya, fina tidning inte kommit i närheten av den nivå den nu har, tack!
Och L-G Liljedal, vår egen webbadministratör som jobbar i det tysta men som ser till att allt fungerar, tack för all hjälp!
Tack till våra revisorer och valberedning för er jobb.
Och för lånet av lokalerna idag vill jag tacka Freja eID
Jag vill också passa på att tacka min familj som visat stöd och förståelse för den tid jag har lagt ned på detta arbete, och jag hoppas också att jag med detta har inspirerat mina döttrar kring hur värdefullt det är att engagera sig i samhällsfrågor.

Slutligen vill jag tacka alla lokalföreningar och framförallt alla medlemmar. Det är ert förtroende jag har förvaltat under mina år som förbundsordförande och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag gjort mig förtjänt av det.

Jag skulle vilja avsluta där jag började med de två bröderna Christian och Robin som fick sina liv förstörda efter att några tjänstemän godtyckligt stämplat dem som mördare, helt utan den demokratiska insyn som finns i en rättegång med nämndemän.
I tjugo år - under hela deras barndom, deras tonår och en bra bit in i deras liv som
vuxna människor – led dessa pojkar alla helveteskval på grund av den inskränkthet som kan
blomma obehindrat bakom stängda dörrar hos enskilda tjänstemän när insynen är begränsad.

När bröderna med mediernas hjälp till slut fick upprättelse, begärde de ett skadestånd från staten.
Men vad är ett liv värt i pengar?
Vad är en barndom värd?
Vad är en uppväxt fri från ångest och lidande värd?
Går det ens att värdera detta i pengar?
Inte enligt justitiekanslern som avslog skadeståndsansökan med hänvisning till preskription. Så från att ha tillintetgjorts av några tjänstemäns godtyckliga idéer om skuld expedierades bröderna att bli förnedrade av en annan tjänstemans tolkning av skadeståndsanspråket.

Ingen kan övertyga mig om att detta ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet hos svenska folket.
Ingen kan övertyga mig om att livet för Christian och Robin hade blivit ett sådant helvete ifall det fanns en demokratisk, folklig representation med insyn och inflytande över vad som hände bakom alla stängda dörrar.
Men Christian och Robin kanske räddas av vår demokrati, trots allt. Vår folkvalda regering har möjlighet att besluta om ersättning ”ex gratia” – av nåd. Det ger ett visst hopp om att rättvisan till slut ändå ska ha sin gång. Men regeringen kan naturligtvis inte vara folkets röst i varje rättsfall. Till detta har vi ju faktiskt nämndemän. Det kan vara värt att tänka på nästa gång någon säger att vi nämndemän inte behövs.

Med detta vill jag förklara förbundsstämman 2020 öppnad.

Linda von Beetzen
Förbundsordförande Nämndemännens Riksförbund 

© Copyright 2020 Nämndemännens Riksförbund